< Till bloggens startsida

129

Sanningen är den,
att jag saknar dig, ditt leende, dina andetag,
dina kyssar, din värme, ditt skratt.
Va fan hände egentligen, vi hade det bra!
Men jag förstörde allt - som vanligt.
Jag kan inte förneka det längre, jag saknar dig!
Satt och skakade och ville bara gråta men när du
höll om mig och kysste mig försvann all rädsla att 
göra fel igen.
Varför ska jag vara så svag?
Vad håller jag ens på med, när det ända jag tänker
på är dig och ditt leende, kramar, kyssar!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0